Dagar när allt går fel...
Egentligen har inte detta inlägget någonting med bloggens ursprungliga ämne, men... Det struntar jag lite i nu.
Jag känner bara för att totaldissa såna stunder då absolut ingenting funkar.
Min motivation till allt ligger i botten för tillfället. Jag har ingen lust att göra någonting. Och det är just sådana dagar det mesta går fel. I alla fall för mig.
Så nu känner jag mig lite nedslagen och... Irriterad.
Okej, förlåt. Jag vet inte ens varför jag skriver det här här. Men uppdatering behövs ju, och det här är ju i alla fall ett inlägg.
Och sedan tänkte jag också liksom... Dissa det här med sexbrist. Haha.
Alltså, det kom jag att tänka på igår när en vän frågade om jag hade sexbrist (hon tyckte jag var pervers när jag hörde fel).
Det blir ju lätt så att det inte blir särskilt mycket sex när man bor så långt ifrån varandra.
Okej, nu är jag lugn igen. Tack för mig!
J
Tryggheten
Jag har turen att få ha min bästa vän även som min stora kärlek. Och det är en otrolig trygghet att ha det så.
I början var det så läskigt. Att kyssa en tjej. Vi vågade ingenting. Vi var så otroligt fega i början.
Och det där mystiska, häftiga och stora förändrades med tiden. Vi är så trygga i varandra nu. Och jag älskar det.
Men i alla fall. Det jag skulle komma till. Är att tryggheten i mig själv, eller snarare min läggning, har blivit större.
När mina tjejkompisar i klassen pratar om sina pojkvänner och otrohet och alla möjliga olika kärleksrelaterade saker. Är jag med i diskussionen och pratar om mig och L helt naturligt. Det kunde jag inte göra för ett halvår sedan. Jag kunde prata om det. Men jag var lite... Reserverad. Orolig för folks reaktioner.
Men nu har det liksom vuxit in i mig. Jag pratar om min flickvän om någon frågar om jag är tillsammans med någon och sådant. Jag talar om för personer jag lär känna att jag är lesbisk.
Och alltså, jag är stolt. På ett helt annat sätt i början.
Det här är liksom JAG nu. Den jag är på riktigt.
Kramar!
J
Onsdag morgon
God morgon fina läsare!
Idag påbörjar L sin resa hemåt, men hon är inte hemma förrän i morgon. Jag längtar efter att få prata med henne ordentligt.
Idag regnar det. Väldigt mycket, vilket känns ganska otrevligt.
Idag när jag kommit hem ska jag skriva ett inlägg som känns ganska relevant för bloggen, till skillnad mot de senaste vi skrivit. Haha.
Men jag hoppas ni kikar in och läser!
Massa kramar!
J
Att våga vara stolt
Det håller jag med om. Väldigt mycket, till och med. För mig har det ändå sedan jag upptäckte min läggning, alltid varit viktigt att på något sätt stå upp för min läggning. Visa att jag är stolt. Men jag har märkt, att vissa stunder kanske det nästan går lite till överdrift. Och det har jag märkt verkar vara återkommande även hos andra "nyutkomna". Mest ungdomar.
Så därför, ville jag bara höra med er. Kära, underbara, jättesöta bloggläsare (jag försöker inte fjäska!).
Hur ser ni, som inte är heterosexuella, på det här med att vara stolt och stå upp för sin läggning? Är det viktigt för er att visa att ni är lagda åt det hållet ni är? Eller är det något ni hellre döljer, alternativt inte självmant visar upp?
/J
Nu är jag nöjd
Sedan jag upptäckte min läggning, tillsammans med L, så har jag stegvis mått så otroligt mycket bättre med mig själv och i min kropp.
För innan, var jag alltid så obekväm. Jag kände mig trängd, tror jag. Och jag var så otroligt missnöjd med mig själv. Min sexualitet var så gott som obefintlig, för jag hade ju aldrig insett att det var sex med tjejer jag ville ha! Inte med killar (Oh, the horror).
Men sedan, när jag faktiskt insåg. Då kunde jag ändå tillåta mig att tycka om mig själv. Jag kunde tänka att jag nog inte var så hemsk som jag alltid tänkt att jag var.
Och min kropp, som jag alltid har varit, och fortfarande är, otroligt missnöjd med. Var inte så otroligt hemsk som jag alltid tyckt. Missnöjd, är jag ju fortfarande. Men jag känner inte längre en sådan avsky och äckel, gällande mig själv och min kropp. Och det känns som något viktigt för mig.
Det känns som om jag har kommit över ett hinder. Och den lyckan ville jag bara dela med mig av, till er. Och till L. För det är trots allt på grund av henne, som jag mår bra nu. Åh, jag mår så bra!
Kanske är det också en del på grund av att jag funnit kärlek. Men nu har jag även funnit mig själv. Och det känns så otroligt bra. Så tack, min läggning. Och tack, tack L!
Det jag också ville säga, med detta inlägg. Är att det är så otroligt viktigt att komma till ro med sig själv. Hur ska en annan någonsin kunna leva ut helt och hållet? Därför, borde nog alla, ta en djupdykning i sig själva, och verkligen ta reda på vad ens sexuella läggning är.
Förresten, jag ber om ursäkt för att mina inlägg oftast råkar bli rena predikningarna.
/J
Påverkas tilliten av den andres umgängeskrets?
I alla fall, så är det många som, när jag nämner att jag och min flickvän har ett distansförhållande, reagerar på att vi "måste lita väldigt mycket på varandra". Och ja, visst gör vi det. Jag litar på L mer än alla andra. Jag litar på att hon inte skulle såra mig med vilje. (Misstag är mänskliga, som tur var har vi väl varit så gott som skonade).
Jag har funderat en del över anledningen till att vi litar så blint på varandra. Och då har mina funderingar ofta styrts åt ett visst spår. Kan det vara så att vi har större möjlighet att lita på varandra, eftersom vi är lesbiska? För att större delen av samhället är heterosexuella, och vi inte är det, så begränsas möjligheterna för den andra att vara otrogen? Fast för mig är det högst otroligt att vi skulle ha mindre tillit till varandra om det fanns många lesbiska/bisexuella tjejer runt om kring den andra.
För i min klass går två tjejer, som båda är bisexuella (båda har dock pojkvän). Och i L's omgivning finns också folk som är lesbiska/bisexuella.
Det är det som gör mig förvirrad. För visst förekommer svartsjuka. Men inte till den grad att vi slutar lita på varandra.
Så, vad tror ni? Kan det vara så att vi skulle ha svårare att lita på varandra om samhället inte var lika "hetero"?
Eller är det heöt enkelt så att vi litar på varandra, för att vi vet att vi inte behöver misstro den andra?
/J
Accepterar du?
För att, på något sätt, spinna vidare på det L skrev om. Att det verkar vara på väg att bli en "trend" att vara bisexuell. Så finns det ett ämne jag ofta gått och funderat på.
Har det blivit en trend att vara "accepterande" vad gäller hbt-människor?
För jag möter ofta folk som pratar om det. Ofta får jag höra kommentarer som "Men jag ÄLSKAR homosexuella!" eller "För mig spelar det ingen roll alls vad man har för läggning!".
Och visst, alla påståenden kan stämma. Men hallå? Om en nu är så accepterande, varför då ens nämna att det finns skillnader? Det ÄR ju självklart skillnader. Men vi är alla människor och kärlek är fortfarande kärlek, oavsett om det är ett samkönat, olikkönat, okönat, whatever par.
Och jag blir så arg. För det är ju jättebra att folk är accepterande och glada i folk med läggningar som inte följer heteronormen. Men allt för ofta, säger folk sådant just i syfte att få respekt. Det är i alla fall något jag reagerat på.
Nu kan säkert några som läser reagera på detta. Vad är det så fel med att vara accepterande då?
Just DET, är det ju absolut inget fel på. Det är ju snarare bra och ett steg mot en mindre klyfta mellan hetero- och hbtvärlden. Men samtidigt, så har jag så många gånger upptäckt, att när jag berättat för dessa människor om min läggning, så har de inte alls varit särskilt accepterande. Och det, gör faktiskt ont.
Jag eftersöker ärlighet, i det här samhället. Och min önskan är att det inte ska behöva göras någon skillnad mellan heterosexuella och icke heterosexuella. Att heteronormen helt ska försvinna, så att ingen ska behöva vara "accepterande". Istället för att säga att en älskar homosexuella, så kan man väl ÄLSKA människor?
Jag vet att detta är en orealistisk önskan. Men jag vill gärna jobba för större förståelse för människors olika variationer.
/J
Skillnad?
Så när jag och mina nyfunna vänner satt och pratade en dag, så berättade jag det. Om jag inte minns helt fel, så satt vi och skämtade om sex. Så det var ett sådant bra tillfälle att tala om det då. Det var väl ingen direkt reaktion. Bara liksom ”åh, jaha”. Och det var ju inte så farligt, tänkte jag.
Men allt eftersom tiden har gått, så har jag mer och mer lagt märke till hur stor skillnad alla gör på mig, mot alla andra. Och jag undrar, om det faktiskt är så. Eller om det är jag som inbillar mig. Kanske tror jag att alla gör skillnad på mig, för att jag vill ha någon slags reaktion. Det kanske är något jag omedvetet behöver för att veta att mitt utkommande faktiskt gjorde någon skillnad.
Men å andra sidan, tycker jag ju att den skillnaden de gör på mig, är jobbig och störande.
Kanske är det jag själv som gör skillnad på mig? Och därför gör också mina vänner det? För att de tror att det är så jag vill ha det.
Men så tänker jag att det ju faktiskt ÄR skillnad på folk med annan läggning än just den heterosexuella. Gör inte alla vi lesbiska lite skillnad på oss? Det blir ofta så väldigt mycket vi och dem känsla, över det hela. Det märker jag ofta över internet. Och samtidigt som det stör mig, så påverkar jag det också själv.
Men jag tänkte bara fråga, är det någon annan som har märkt samma sak?
Jag undrar ofta, om det skulle kännas mer fel om de inte gjorde någon skillnad på mig? För vad var då anledningen att berätta? Men att jag berättade, ångrar jag inte. Definitivt inte.
/J
Första gången
Sex, alltså. Första gången vi hade sex, jag och L. Jag var så otroligt nervös. Jag hade tidigare varit med några personer av det motsatta könet. Killar, alltså. För dem som inte förstod. Något jag mådde otroligt dåligt över, men det kan jag skriva om vid något annat tillfälle. I alla fall. Vid just det tillfället, visste vi båda liksom att det var dags. Men det var ju så annorlunda. För sex med en kille, det var ju enkelt. Något man i princip alltid vetat hur det går till. Men tjejsex - så främmande!
Att man kunde använda fingrarna, hade vi räknat ut. Men hur?! Hur i hela världen skulle man göra? Gnugga? Smeka? Trycka? Eller något annat? Och första gången hennes fingrar rörde min fitta, blev det så... olikt vad jag föreställt mig. Det var väl inte direkt skönt, till en början. Men det blev bättre. Hon lärde sig förstå vad jag tyckte om. Och några dagar efter första gången, fick jag också mitt livs första orgasm.
Men ändå är jag lite missnöjd med den där gången. För vi borde ju ha pratat med varandra! Frågat vad som var skönt och vad som inte var det. Kunnat tala om det. Det är nog det jag tror gjorde att det från börjar blev så konstigt. Lite konstlat, nästan.
För att prata om det ÄR viktigt. Mer så, dessutom, när man är två tjejer. Eftersom det är en aning mer komplicerat. Man kan verkligen inte bara ligga (eller stå, eller sitta) och vänta på att det den andre gör ska ge en orgasm! Det blir så fel. Man måste ta modet till sig att tala om vad som är skönt. Vad som inte är skönt. Om man inte vågar säga något (vilket ju vore väldigt synd. Och då kanske man ska fundera lite över vad det är för relation man har till sin sexparter, men även till sig själv.) så kan man ju kanske stöna lite extra när något är skönt, eller så. Bara så att den ska märka. Men jag tycker ändå att det absolut bästa vore att ta mod till sig och tala om för sin partner vad det är man vill ha.
Dessutom, måste man våga fråga. Ställ frågan om det du gör är skönt. Om det stället du smeker/tar på/gnuggar/eller vad du nu gör är bra, eller om du ska göra något annat.
Men det är så viktigt. För hur bra kan sexet annars bli i framtiden? Om man bara gör samma. Bättre blir det ju i alla fall inte.
Jag och L vågade prata med varandra om det. Och nu har vi otroligt bra sex, måste jag faktiskt säga. Och det är definitivt långt mycket bättre än det var första gången.
Så därför, vill jag med detta inlägg slå ett slag för bättre kommunikation i sängen. Våga prata under sexet!
/J
Andra inlägget
Ja, nu är det alltså min tur att skriva. Efter L's första inlägg, måste jag bara få tillägga att det är hon som skall ha den största äran för designen. Trots att jag duktigt assisterade henne på telefon med mina idéer, åsikter och en aning beröm, så var det L som stod för designandet. Jag tycker ändå faktiskt att det blev riktigt bra.
Det där gemensamma presentationsinlägget hon pratade om i sitt inlägg, kommer nog. I sinom tid. Men för nu, så tycker jag att vi behåller det såhär.
Nåväl, jag ville bara kika in och lämna några rader, innan dagen tagit slut.
Vi båda uppdaterar snart igen. Och som L skrev, så blir det säkerligen något mer fittigt eller lesbisk.
Tills vidare, tackar jag för mig.
/J
