Hälsning från L
Hej på er! Nu var det väldigt längesedan jag skrev något här... Har helt enkelt haft mycket annat för mig, och därmed inte riktigt kunnat uppdatera så som jag vill. Jag ska däremot försöka uppdatera mer frekvent, och jag fick nyss en tanke om att jag och J snart borde göra om designen här. Den känns allt för mörk, tycker jag.
I alla fall. För tillfället sitter jag i solen med en kopp kaffe och njuter av livet. Pratade nyss med J, och känner att allt börjar flyta på bättre. Till och med börjar mina vinterbleka ben anta en mörkare nyans, och det är väl underbart om något? Haha.
Hur är det med er läsare? Något fint som hänt någon av er? Berätta gärna, är så nyfiken på att veta. Och, är det något särskilt ni vill läsa om? Jag har lite idétorka vad gäller inlägg, som är relaterade till just lesbiskt. Eller, går det bra med lite mer "vardagliga" inlägg?
Nä, nu ska jag återgå till solen. Så sjukt härligt väder. Nu väntar en mysig helg och så gott som bara trevliga saker att se fram emot.
Sköt om er, så hörs vi!
Kramar från L
Fina läsare!
Jag har en liten fråga till er.
Skulle ni vilja ha ett inlägg enbart innehållande bilder från sist jag och J träffades (förra veckan)?
För en gångs skull höll vi våra iPhones framme mycket och fotograferade såväl oss som Starbucksmuggar, anteckningsböcker och fittberg. Eftersom vi har varit väldigt snåla med bilder här, så kanske vi kan bjuda på några. Men bara om ni vill se, såklart!
Inte allt för avslöjande; men ändå mycket mer än tidigare. Så, har ni intresse av det, kan det vara något vi publicerar.
Pussar och kramar.
/L
Förnedring?
Hej på er!
Alltså, jag vet inte. Livet går i en hiskelig fart och just bloggen blir lägre prioriterad emellanåt.
Dessutom har vi fått problem med en del andra saker. Spamkommentarer, mejl, upprepning ur våra inlägg och så vidare. Det känns riktigt tråkigt, och gör bara att man tappar sugen.
Ni, läsare, som faktiskt stannat kvar och hängt i - tack! Det är fantastiskt av er, och det är något vi definitivt uppskattar. Vi ska uppdatera er mer, vi lovar.
Men just nu känns det ledsamt, och aningens förnedrande faktiskt.
Kram på er.
/L
Vi har inte glömt er...
... det är bara mycket annat existerande i livet. Vi vet inte riktigt varken ut eller in nu. Men vi ser statistiken, vi ser besöksantalet. Så underbart.
Fina ni, håll ut. Vi återkommer. Snart.
Kram på er!
/J & L
Fina ni, håll ut. Vi återkommer. Snart.
Kram på er!
/J & L
Pendlande mellan två världar
Hej på er, fina läsare.
I fredags hade jag visst anledning att gå runt med en dålig känsla i kroppen, jag kom att spendera helgen samt igår mestadels liggande i sängen. Åkte på en riktig förkylning som satte sig i hals och luftrör, samt med hög feber. Håller mig hemma även imorgon, fastän jag ska iväg på ett möte om ett par timmar. Känner att högen med böcker och papper bredvid min dator inte får bli högre, så jag måste pallra mig dit.
Under dessa dagar har jag däremot lyckats tänka en del (för en gångs skull). Och jag har kommit fram till att jag känner mig ganska... Rotlös. Trots att jag har alla medel i världen att må bra, gör jag inte det. Det känns som jag ständigt pendlar mellan olika världar, människor, städer och jag vet inte vad. Ständigt byter allt skepnad, och det är dags att anpassa sig till något nytt.
Jag har funderat över detta. Beror det på att min släkt är såpass utspridd, och att jag faktiskt inte vet allt? Eller beror det på situationen här, att jag inte trivs med allt i mitt vardagliga liv, om än det är under förändring? Beror det på att J är bosatt så långt bort? Eller, beror det på att ingen vet?
Pikar hit och dit, ovetande människor, långdistansförhållande, osäkerhet och brist på trygghet i närheten. Jag vet inte. Jag vet ingenting, och förvirringen är total.
Jag återkommer när jag rett ut allt. Eller när jag känner att det finns något annat jag vill dela med mig av.
Hoppas ni har det fint i vinterkylan!
/L
I fredags hade jag visst anledning att gå runt med en dålig känsla i kroppen, jag kom att spendera helgen samt igår mestadels liggande i sängen. Åkte på en riktig förkylning som satte sig i hals och luftrör, samt med hög feber. Håller mig hemma även imorgon, fastän jag ska iväg på ett möte om ett par timmar. Känner att högen med böcker och papper bredvid min dator inte får bli högre, så jag måste pallra mig dit.
Under dessa dagar har jag däremot lyckats tänka en del (för en gångs skull). Och jag har kommit fram till att jag känner mig ganska... Rotlös. Trots att jag har alla medel i världen att må bra, gör jag inte det. Det känns som jag ständigt pendlar mellan olika världar, människor, städer och jag vet inte vad. Ständigt byter allt skepnad, och det är dags att anpassa sig till något nytt.
Jag har funderat över detta. Beror det på att min släkt är såpass utspridd, och att jag faktiskt inte vet allt? Eller beror det på situationen här, att jag inte trivs med allt i mitt vardagliga liv, om än det är under förändring? Beror det på att J är bosatt så långt bort? Eller, beror det på att ingen vet?
Pikar hit och dit, ovetande människor, långdistansförhållande, osäkerhet och brist på trygghet i närheten. Jag vet inte. Jag vet ingenting, och förvirringen är total.
Jag återkommer när jag rett ut allt. Eller när jag känner att det finns något annat jag vill dela med mig av.
Hoppas ni har det fint i vinterkylan!
/L
Apropå mitt förra inlägg...
Så tänkte jag spinna vidare lite på det.
Vad får en människa att tro att en homosexuell människa lever ut sin läggning som en religion?
I och med att denna tjej kom ut, har det plötsligt börjat diskuteras en del homosexualitet. Ganska trevligt och intressant må jag säga, men jag har reagerat på en sak - flertalet av de jag hört verkar tro att t.ex en lesbisk har sin läggning som en religion. Här om dagen hörde jag en kille säga "vad gör de när de är hemma, typ? Ser de filmer om lesbiska och hänger på chattforum för homosexuella för att få någon att prata med?".
Okej. Jag upptäckte nu att mitt val av ord kanske inte var ultimat. Religion, alltså. Men ungefär.
Varför, i hela friden, skulle en homosexuell människa leva så annorlunda jämfört med vilken annan individ som helst? Faktum är att vi inte är utomjordingar.
Ni får ursäkta för ganska tråkiga och fantasilösa inlägg, nu när ni faktiskt blir uppdaterade över huvud taget. Men för tillfället är det det enda jag finner möjligt att skriva om. Som ni kanske märkt är jag för tillfället oerhört less på livet här. För att inte nämna människorna.
Ha en fin helg, förresten.
/L
Vad får en människa att tro att en homosexuell människa lever ut sin läggning som en religion?
I och med att denna tjej kom ut, har det plötsligt börjat diskuteras en del homosexualitet. Ganska trevligt och intressant må jag säga, men jag har reagerat på en sak - flertalet av de jag hört verkar tro att t.ex en lesbisk har sin läggning som en religion. Här om dagen hörde jag en kille säga "vad gör de när de är hemma, typ? Ser de filmer om lesbiska och hänger på chattforum för homosexuella för att få någon att prata med?".
Okej. Jag upptäckte nu att mitt val av ord kanske inte var ultimat. Religion, alltså. Men ungefär.
Varför, i hela friden, skulle en homosexuell människa leva så annorlunda jämfört med vilken annan individ som helst? Faktum är att vi inte är utomjordingar.
Ni får ursäkta för ganska tråkiga och fantasilösa inlägg, nu när ni faktiskt blir uppdaterade över huvud taget. Men för tillfället är det det enda jag finner möjligt att skriva om. Som ni kanske märkt är jag för tillfället oerhört less på livet här. För att inte nämna människorna.
Ha en fin helg, förresten.
/L
Varför?
Ibland blir jag så fruktansvärt, otroligt jäkla trött på dessa fördomar mot homo- eller bisexuella (givetvis alla andra läggningar också). Vad är det som är så speciellt med det?
Det finns en tjej, som faktiskt kommit ut som bisexuell och valt att stå för det (samt vem hon är kär i). Men från att ha berättat det för sin närmsta umgängeskrets till att hela skolan ska veta om det - är ett stort steg. Fort gick det, och vad hon utsätts för eskalerar ständigt. Nog är detta inte något fysiskt, eller något som är extremt - men ändock. Jag tycker inte det är okej att i princip alla ger henne långa blickar, driver med henne, kallar henne hemska saker så som "flatjävel", "hora", "fitta" och så vidare. Att skämta om, och ständigt provocera fram reaktioner.
Jag förstår inte vad det går ut på. Eller varför. Är de så otroligt trångsynta, så att deras favoritsysselsättning är att driva med en bisexuell tjej dygnet runt?
Jag har i alla fall kommit fram till att jag är glad att jag inte kommit ut. Knappa fem månader kvar - sedan är det dags för nya äventyr i en ny stad.
Idag lyssnar vi på Noah and the Whale, Mumford and Sons och The Script på högsta volym för att försöka tränga bort all ilska och dåliga känslor. Idag är en bra dag. För tillfället känns livet ganska tungt.
/L
Det finns en tjej, som faktiskt kommit ut som bisexuell och valt att stå för det (samt vem hon är kär i). Men från att ha berättat det för sin närmsta umgängeskrets till att hela skolan ska veta om det - är ett stort steg. Fort gick det, och vad hon utsätts för eskalerar ständigt. Nog är detta inte något fysiskt, eller något som är extremt - men ändock. Jag tycker inte det är okej att i princip alla ger henne långa blickar, driver med henne, kallar henne hemska saker så som "flatjävel", "hora", "fitta" och så vidare. Att skämta om, och ständigt provocera fram reaktioner.
Jag förstår inte vad det går ut på. Eller varför. Är de så otroligt trångsynta, så att deras favoritsysselsättning är att driva med en bisexuell tjej dygnet runt?
Jag har i alla fall kommit fram till att jag är glad att jag inte kommit ut. Knappa fem månader kvar - sedan är det dags för nya äventyr i en ny stad.
Idag lyssnar vi på Noah and the Whale, Mumford and Sons och The Script på högsta volym för att försöka tränga bort all ilska och dåliga känslor. Idag är en bra dag. För tillfället känns livet ganska tungt.
/L
Lördagsfilosoferar
Lyssnar på fin musik med tända ljus och en kopp te. Sådant behövs.
Jag behöver komma ikapp mig själv.
/L
Jag behöver komma ikapp mig själv.
/L
Mötte en gång en man
Mötte en gång en man, som var väldigt framfusig och hade mycket att prata om. Efter många om och men kom han fram till att han var bög, och ägde en förmåga ingen annan gjorde - han kunde nämligen se på människor vilken läggning de hade. Mitt på torget började han alltså peka och tala om att "han, där borta, i grönt, är bög! Men inte han i blått som går bredvid", "hon som sitter på bänken där är lesbisk, och hon vid andra bänken är bisexuell" och så vidare och så vidare.
Till slut skulle ju jag få min dom. Heterosexuell, blev jag. Tydligen ser jag alltså inte särskilt lesbisk ut.
Lördagstankar...
/L
Till slut skulle ju jag få min dom. Heterosexuell, blev jag. Tydligen ser jag alltså inte särskilt lesbisk ut.
Lördagstankar...
/L
Det här med att stå för sin läggning
Med tanke på några av kommentarerna, och med tanke på J's inlägg igår, så tänkte jag bara förtydliga en liten sak.
Att jag inte kommit ut, varken till familj, släkt eller vänner, har inget att göra med att jag inte är stolt. Och behöver jag, står jag rak i ryggen för att jag är lesbisk. Jag står rakryggad för mig och J. Utan tvekan. Det har helt enkelt bara blivit så... Fel, alltihopa. Jag har blivit felaktigt ifrågasatt vilket lett till att jag byggt upp någon sorts blockad på mitt mentala plan.
Jag är stolt, jag är glad, jag är lycklig och jag har funnit allt jag önskar. Jag är stolt över att vara jag, och stolt över att vara lesbisk. Framför allt är jag stolt för att jag är tillsammans med världens finaste tjej.
Det är ju inte det som är problemet. För, hade jag berättat för min familj, hade jag nog också berättat för mina vänner och de i min umgängeskrets. Men... Kommer det fram från min umgängeskrets till min familj, skulle de bli både besvikna och arga på mig. Är ni med? Så för att kunna komma ut till vänner, behöver jag komma ut till min familj först. Och, som det ser ut just nu, är det inte aktuellt.
Men fram emot sommaren-hösten, där någon gång, är det dags.
/L
Att jag inte kommit ut, varken till familj, släkt eller vänner, har inget att göra med att jag inte är stolt. Och behöver jag, står jag rak i ryggen för att jag är lesbisk. Jag står rakryggad för mig och J. Utan tvekan. Det har helt enkelt bara blivit så... Fel, alltihopa. Jag har blivit felaktigt ifrågasatt vilket lett till att jag byggt upp någon sorts blockad på mitt mentala plan.
Jag är stolt, jag är glad, jag är lycklig och jag har funnit allt jag önskar. Jag är stolt över att vara jag, och stolt över att vara lesbisk. Framför allt är jag stolt för att jag är tillsammans med världens finaste tjej.
Det är ju inte det som är problemet. För, hade jag berättat för min familj, hade jag nog också berättat för mina vänner och de i min umgängeskrets. Men... Kommer det fram från min umgängeskrets till min familj, skulle de bli både besvikna och arga på mig. Är ni med? Så för att kunna komma ut till vänner, behöver jag komma ut till min familj först. Och, som det ser ut just nu, är det inte aktuellt.
Men fram emot sommaren-hösten, där någon gång, är det dags.
/L
Diskussion på en lektion...
Idag satt vi några stycken från klassen och samtalade på en lektion - en tjej (och jag, såklart) och tre killar. Från att ha pratat om motståndsrörelser och nazistpropaganda, hamnade vi slutligen till diskussionsämnet homosexualitet. Det hela började med att den andra tjejen uttryckte något om att en av killarna såg bögig ut. Och betedde sig "fel", så att säga. Jag kontrade då med att utseenden inte kan vara fel, och frågade vad det var i hans beteende som var fel. Hennes svar blev att "... det är fel att se ut och bete sig som bög, om en inte är det. Bögar är äckliga". Då gick även killarna med i samtalet, som snart gick över till att handla om sex mellan två killar, vilka skillnader och varför det var äckligare än om en kille och tjej skulle göra exakt samma sak.
Efter en liten stund tystnade jag, och övergick till att fundera om detta ens kommit upp om de varit medvetna om min läggning. Jag funderade över hur de talat kring samma ämne, med mig närvarande, om de vetat om att jag är lesbisk.
Jag funderade också på reaktionerna om jag skulle komma ut. Flera av dem i klassen skulle nog ta det ganska bra, men som J skrev i ett tidigare inlägg - skulle inte de göra skillnad på mig ändå? Jag tror också de övriga, skulle se på mig ur en annan synvinkel än tidigare. Jag funderar på om det verkligen skulle vara värt det. De tar mig alla som heterosexuell med tanke på tidigare förhållanden, och skulle jag vinna något på att berätta för dem nu? Snart kommer jag ändå skiljas från dem. Jag kommer fly från min bostadsort. Jag kommer inte konfronteras med så gott som någon av dem.
Men, så kommer tankarna. Kanske borde jag, trots allt?
Det skulle vara enklare. Kännas bättre. Men samtidigt, skulle det nog kännas bättre att låta bli. Låta den tid som återstår flyta förbi utan att de har vetskap om min läggning.
Jag vet inte riktigt vad jag ville få ut av det här inlägget. Tankar, kanske.
/L
Efter en liten stund tystnade jag, och övergick till att fundera om detta ens kommit upp om de varit medvetna om min läggning. Jag funderade över hur de talat kring samma ämne, med mig närvarande, om de vetat om att jag är lesbisk.
Jag funderade också på reaktionerna om jag skulle komma ut. Flera av dem i klassen skulle nog ta det ganska bra, men som J skrev i ett tidigare inlägg - skulle inte de göra skillnad på mig ändå? Jag tror också de övriga, skulle se på mig ur en annan synvinkel än tidigare. Jag funderar på om det verkligen skulle vara värt det. De tar mig alla som heterosexuell med tanke på tidigare förhållanden, och skulle jag vinna något på att berätta för dem nu? Snart kommer jag ändå skiljas från dem. Jag kommer fly från min bostadsort. Jag kommer inte konfronteras med så gott som någon av dem.
Men, så kommer tankarna. Kanske borde jag, trots allt?
Det skulle vara enklare. Kännas bättre. Men samtidigt, skulle det nog kännas bättre att låta bli. Låta den tid som återstår flyta förbi utan att de har vetskap om min läggning.
Jag vet inte riktigt vad jag ville få ut av det här inlägget. Tankar, kanske.
/L
Vem är L?
Nu tänkte vi att det kanske är dags att ge er en större inblick i oss, och vilka vi är. Anonymiteten på bloggen har vi valt av olika orsaker, något vi kan ta vid ett annat tillfälle om så önskas. Men, här skriver jag, L, lite om mig.
Jag, som här på bloggen lystrar till (och utger mig för) L, är en flicka som är bosatt någonstans längs Sveriges kust. Här har jag bott större delen av mitt liv, men inom en relativt snar framtid når jag ett nytt vägskäl i mitt liv, vilket innebär att det kommer öppnas nya möjligheter för mig. Än så länge vet jag inte exakt hur allt kommer ske, i vilka skeden samt under vilka omständigheter, men till hösten hoppas jag på en lägenhet inom räckhåll som J är bosatt i.
Till hösten kommer jag fortsätta mina studier, och bland annat fördjupa mig i det franska språket. Språk är något som alltid legat nära hjärtat, och jag har så länge jag kan minnas hellre uttryckt mig i skrift än tal. Apropå det, har jag hur många olika texter som helst som ligger under olika namn i mina dokument på datorn. Som ni kanske då förstår, nyttjar jag mina språkkunskaper och sätter många tankar eller idéer på pränt när jag har lite tid över.
När jag inte pluggar, tränar, upprätthåller mina sociala kontakter eller samtalar med J i telefon, ägnar jag mycket tid lyssnandes på musik. Te lyckas alltid få mig må bättre, ur både fysiska och psykiska aspekter. Trivs vid havet, gillar långa promenader och drömmer mig gärna bort. Har, trots min ålder, rest ganska mycket och fått se delar av världen jag i nuläget är mycket tacksam över att ha sett. Jag tror att dessa upplevelser och intryck kan ha givit mig den världsbild och tanke kring vardagens vanliga ting, som jag faktiskt har. Jag är även en människa som nästan alltid lyckas ta på mig aningens för många uppdrag eller åtaganden, och sällan hinner med mig själv eller värna om allt annat jag önskar.
Jag, som här på bloggen lystrar till (och utger mig för) L, är en flicka som är bosatt någonstans längs Sveriges kust. Här har jag bott större delen av mitt liv, men inom en relativt snar framtid når jag ett nytt vägskäl i mitt liv, vilket innebär att det kommer öppnas nya möjligheter för mig. Än så länge vet jag inte exakt hur allt kommer ske, i vilka skeden samt under vilka omständigheter, men till hösten hoppas jag på en lägenhet inom räckhåll som J är bosatt i.
Till hösten kommer jag fortsätta mina studier, och bland annat fördjupa mig i det franska språket. Språk är något som alltid legat nära hjärtat, och jag har så länge jag kan minnas hellre uttryckt mig i skrift än tal. Apropå det, har jag hur många olika texter som helst som ligger under olika namn i mina dokument på datorn. Som ni kanske då förstår, nyttjar jag mina språkkunskaper och sätter många tankar eller idéer på pränt när jag har lite tid över.
När jag inte pluggar, tränar, upprätthåller mina sociala kontakter eller samtalar med J i telefon, ägnar jag mycket tid lyssnandes på musik. Te lyckas alltid få mig må bättre, ur både fysiska och psykiska aspekter. Trivs vid havet, gillar långa promenader och drömmer mig gärna bort. Har, trots min ålder, rest ganska mycket och fått se delar av världen jag i nuläget är mycket tacksam över att ha sett. Jag tror att dessa upplevelser och intryck kan ha givit mig den världsbild och tanke kring vardagens vanliga ting, som jag faktiskt har. Jag är även en människa som nästan alltid lyckas ta på mig aningens för många uppdrag eller åtaganden, och sällan hinner med mig själv eller värna om allt annat jag önskar.
Jag har vuxit upp med en väldigt öppen syn på just homo- och bisexualitet, och fått bilden av att mina föräldrar är väldigt accepterande. Hade jag kommit underfund med att jag var lesbisk tidigare, hade jag nog kommit ut ganska omgående. Men när det nu blev så, att jag över en kväll kom fram till det, blev allt så hastigt. Min mamma märkte dock att det var något annorlunda med mig, och ställde mig mot väggen med frågan om jag och J hade något förhållande. Vid det skedet hade det knappt gått ett dygn sedan alla bitar fallit på plats, och jag var ännu inte redo att konfronteras och mötas av sådan förakt från henne. (I efterhand märkte jag att jag borde förklara lite här. J hade alltså precis åkt hem ifrån mig, när min mamma konfronterade mig med detta. Detta var inte ens ett dygn efter vi upptäckt hur allt låg till, men min mamma trodde nog det pågått under en längre tid eftersom hon tidigare aldrig träffat J.)
Men vid den tidpunkten var jag osäker. Jag var ny, obekant med tanken, och hade nyss kysst en tjej för första gången (bildas det några frågetecken för er, kan jag lugna er med att J och jag ska försöka skriva ett gemensamt inlägg som handlar om just hur vi kom fram till våra känslor för varandra). Jag hade behövt mer tid med mig själv, för att bearbeta allt innan jag kunde berätta för någon. För dem, mina föräldrar.
Allt eftersom har min mamma fortsatt med dessa... Vad ska jag kalla dem? Påhopp? Anklagelser? Ledande frågor? Och det är något som gör att jag inte vet hur jag ska göra. På grund av vissa orsaker, som jag inte tänker delge någon här, kan jag helt enkelt inte komma ut än. Och detta, är något jag nog får säga att jag mår dåligt över. Jag har ett otroligt stabilt förhållande, en flickvän jag älskar över allt annat, och verkligen allt fungerar. Om bara alla möjligheter fanns öppna för att jag skulle kunna berätta för mina föräldrar, vore livet så mycket enklare.
Jag hoppas ni kunnat få en annan bild av mig. Kommer jag på något annat jag vill dela med mig av, kan det hända att jag skriver det vid ett senare tillfälle.
/L
Men vid den tidpunkten var jag osäker. Jag var ny, obekant med tanken, och hade nyss kysst en tjej för första gången (bildas det några frågetecken för er, kan jag lugna er med att J och jag ska försöka skriva ett gemensamt inlägg som handlar om just hur vi kom fram till våra känslor för varandra). Jag hade behövt mer tid med mig själv, för att bearbeta allt innan jag kunde berätta för någon. För dem, mina föräldrar.
Allt eftersom har min mamma fortsatt med dessa... Vad ska jag kalla dem? Påhopp? Anklagelser? Ledande frågor? Och det är något som gör att jag inte vet hur jag ska göra. På grund av vissa orsaker, som jag inte tänker delge någon här, kan jag helt enkelt inte komma ut än. Och detta, är något jag nog får säga att jag mår dåligt över. Jag har ett otroligt stabilt förhållande, en flickvän jag älskar över allt annat, och verkligen allt fungerar. Om bara alla möjligheter fanns öppna för att jag skulle kunna berätta för mina föräldrar, vore livet så mycket enklare.
Jag hoppas ni kunnat få en annan bild av mig. Kommer jag på något annat jag vill dela med mig av, kan det hända att jag skriver det vid ett senare tillfälle.
/L
När det samtalas om kärlek
När det samtalas om kärlek, speciellt i släktsammanhang, tas det alltid för givet att en ska vara heterosexuell. Inte spelar åldern någon roll. "Hur går det med kärleken, L? Har du fått någon pojkvän än? Inte?"
Vad svarar jag? Jo tack, det går bra med kärleken. Dessvärre har jag ingen pojkvän. Jag får tyvärr göra dig besviken, för jag kommer heller aldrig få någon.
Det är något jag tycker är otroligt jobbigt. Förvisso, hade jag väl inte fått frågan utformad så om jag kommit ut med att jag är lesbisk. Men det är något som kommer, tids nog. Och till dess bör jag väl inte klandra dem, för de vet ju inget. Men jag blir ledsen på att det tas för givet att en är just hetero. Slår inte tanken dem att en kanske inte är det, bara det att en inte kommit ut än? Fast, ändå. Hur skulle de göra annars? "Eh, är du bisexuell, lesbisk eller hetero?". Nej, så kan en väl heller inte göra.
Jag vet inte. Jag är nog bara lite ledsen på att de flesta inte verkar öppna för andra läggningar. Men jag vet väl inte så mycket om deras tankar heller.
Åh, kära förvirring. Kära tankar, och kära svammel. Svammel, svammel, svammel. Lämna mig i fred.
/L
Vad svarar jag? Jo tack, det går bra med kärleken. Dessvärre har jag ingen pojkvän. Jag får tyvärr göra dig besviken, för jag kommer heller aldrig få någon.
Det är något jag tycker är otroligt jobbigt. Förvisso, hade jag väl inte fått frågan utformad så om jag kommit ut med att jag är lesbisk. Men det är något som kommer, tids nog. Och till dess bör jag väl inte klandra dem, för de vet ju inget. Men jag blir ledsen på att det tas för givet att en är just hetero. Slår inte tanken dem att en kanske inte är det, bara det att en inte kommit ut än? Fast, ändå. Hur skulle de göra annars? "Eh, är du bisexuell, lesbisk eller hetero?". Nej, så kan en väl heller inte göra.
Jag vet inte. Jag är nog bara lite ledsen på att de flesta inte verkar öppna för andra läggningar. Men jag vet väl inte så mycket om deras tankar heller.
Åh, kära förvirring. Kära tankar, och kära svammel. Svammel, svammel, svammel. Lämna mig i fred.
/L
Blickar
Jag och J träffas ju ganska sällan, men har först nu på senare tid vågat kyssas (eller pussas) offentligt, ute bland folk. Första gångerna, var det inte så farligt. Kanske var vi inte riktigt lika intima som nu (missuppfatta mig inte. Vi är inte särskilt intima nu heller, men numera kanske vi visar mer känslor än innan. Haha), men ändå. Det var ingen som direkt tittade på oss eller verkade reagera på det. Väldigt skönt, måste jag säga.
Men främst nu, senaste gången vi sågs, fick vi ganska många och långa blickar. Speciellt under bion vi var på en av dagarna, där kvinnan jag satt bredvid i princip ägnade hela filmen åt att blåstirra på oss (vadå, vi höll bara om varandra så gott det gick i en biostol?). Ganska obehagligt, måste jag säga. Hon var ju inte heller direkt diskret med att studera våra minsta rörelser.
Och när jag skulle åka hem, och klev på tåget, var det både unga och äldre som tittade mycket på oss. Gav oss långa blickar. Inte direkt varma, glada eller positiva, snarare bara väldigt frågande eller irriterade. Även när jag klivit på tåget (som var överfullt, så jag blev tvungen att stå) och de som innan sett oss passerade mig, slängde de långa blickar på mig och några av dem till och med vände sig om och tittade på mig när de gått förbi. Först tänkte jag att det kanske var mitt linne som åkt ner så jag visade brösten. Eller att jag fått en stor fläck på magen. Eller att mitt hår stod åt alla håll. Men sedan förstod jag ju, eftersom de som inte sett oss innan inte heller tittade på mig.
Vid de tillfällena, kände jag mig (jag vågar inte tala för J) väldigt... Avskyvärd? Föraktad? Och så otroligt besviken. För annars, om jag kysst en kille i andra folksamlingar, har ingen reagerat på det. Varför i hela friden ska skillnaden vara så stor på om det är ett samkönat eller icke samkönat par som kysser varandra. Jag blir så ledsen. Och liksom, illa berörd. Jag förstår inte varför det ska vara så mycket mer uppseendeväckande och tabubelagt än heterosexualitet.
/L
Men främst nu, senaste gången vi sågs, fick vi ganska många och långa blickar. Speciellt under bion vi var på en av dagarna, där kvinnan jag satt bredvid i princip ägnade hela filmen åt att blåstirra på oss (vadå, vi höll bara om varandra så gott det gick i en biostol?). Ganska obehagligt, måste jag säga. Hon var ju inte heller direkt diskret med att studera våra minsta rörelser.
Och när jag skulle åka hem, och klev på tåget, var det både unga och äldre som tittade mycket på oss. Gav oss långa blickar. Inte direkt varma, glada eller positiva, snarare bara väldigt frågande eller irriterade. Även när jag klivit på tåget (som var överfullt, så jag blev tvungen att stå) och de som innan sett oss passerade mig, slängde de långa blickar på mig och några av dem till och med vände sig om och tittade på mig när de gått förbi. Först tänkte jag att det kanske var mitt linne som åkt ner så jag visade brösten. Eller att jag fått en stor fläck på magen. Eller att mitt hår stod åt alla håll. Men sedan förstod jag ju, eftersom de som inte sett oss innan inte heller tittade på mig.
Vid de tillfällena, kände jag mig (jag vågar inte tala för J) väldigt... Avskyvärd? Föraktad? Och så otroligt besviken. För annars, om jag kysst en kille i andra folksamlingar, har ingen reagerat på det. Varför i hela friden ska skillnaden vara så stor på om det är ett samkönat eller icke samkönat par som kysser varandra. Jag blir så ledsen. Och liksom, illa berörd. Jag förstår inte varför det ska vara så mycket mer uppseendeväckande och tabubelagt än heterosexualitet.
/L
Olika sex - olika känslor
Jag har funderat lite på det här med skillnaden på kill- respektive tjejsex. Och för mig, i min värld, är skillnaden ganska stor. Nu tänker jag mest på själva känslan, inte tekniken.
Själv, har jag haft sex med några icke samkönade, det vill säga killar. Mina upplevelser därifrån, må kanske inte vara helt rättvisa, men enligt mitt tycke är tjejsex så otroligt mycket bättre. Och skönare. Inte enbart på grund av min läggning, utan antagligen hela situationen.
Jag har aldrig trivts i rollen när jag haft sex med en kille. Många gånger har jag efteråt känt mig utnyttjad, förnedrad och rent av... Smutsig. Varför, kan jag inte riktigt sätta fingret på. Däremot tänker jag mig att det kan ha att göra med att en blir något av en "sexgivare". Må hända att det är fel uttryck, men i skrivande stund kan jag inte finna något lämpligare. I vart fall, har det lett till min ovilja att ha sex med en kille. Aldrig har det varit skönt, snarare en plåga. Lite av en plikt, kanske.
Troligtvis, är mina upplevelser och erfarenheter inte riktigt rättvisa. Hade jag gett det en annan chans, är det möjligt att även jag uppskattat och tyckt om sex med killar. Men som jag ovan skrev, har jag aldrig trivts med den roll jag fått spela. Något fokus på att även tjejen ska ha det skönt och få njutning, har det aldrig varit tal om. Kanske är det också just det jag upplevt så otroligt kränkande och förnedrande.
När jag sedan fick erfara vad tjejsexet hade att erbjuda, ändrades hela min uppfattning. Från att ha tänkt "men det är såhär det ska vara, jag måste ställa upp..." etcetera, insåg jag vad det faktiskt gick ut på. Den här ömsesidiga njutningen, en resa för båda parter. Däremot, får jag lov att hålla med J i det inlägg hon skrev om första gången - jag kan inte påstå att det var särskilt skönt. Men känslan efteråt var annorlunda. Hon försökte, försökte för mig. För att göra det skönt för mig, och inte vice versa.
Själv, har jag haft sex med några icke samkönade, det vill säga killar. Mina upplevelser därifrån, må kanske inte vara helt rättvisa, men enligt mitt tycke är tjejsex så otroligt mycket bättre. Och skönare. Inte enbart på grund av min läggning, utan antagligen hela situationen.
Jag har aldrig trivts i rollen när jag haft sex med en kille. Många gånger har jag efteråt känt mig utnyttjad, förnedrad och rent av... Smutsig. Varför, kan jag inte riktigt sätta fingret på. Däremot tänker jag mig att det kan ha att göra med att en blir något av en "sexgivare". Må hända att det är fel uttryck, men i skrivande stund kan jag inte finna något lämpligare. I vart fall, har det lett till min ovilja att ha sex med en kille. Aldrig har det varit skönt, snarare en plåga. Lite av en plikt, kanske.
Troligtvis, är mina upplevelser och erfarenheter inte riktigt rättvisa. Hade jag gett det en annan chans, är det möjligt att även jag uppskattat och tyckt om sex med killar. Men som jag ovan skrev, har jag aldrig trivts med den roll jag fått spela. Något fokus på att även tjejen ska ha det skönt och få njutning, har det aldrig varit tal om. Kanske är det också just det jag upplevt så otroligt kränkande och förnedrande.
När jag sedan fick erfara vad tjejsexet hade att erbjuda, ändrades hela min uppfattning. Från att ha tänkt "men det är såhär det ska vara, jag måste ställa upp..." etcetera, insåg jag vad det faktiskt gick ut på. Den här ömsesidiga njutningen, en resa för båda parter. Däremot, får jag lov att hålla med J i det inlägg hon skrev om första gången - jag kan inte påstå att det var särskilt skönt. Men känslan efteråt var annorlunda. Hon försökte, försökte för mig. För att göra det skönt för mig, och inte vice versa.
När vi nu kommit längre, hon och jag, har vi oslagbart sex. Hon ger mig njutning, liksom jag ger henne. Jag känner mig aldrig längre nedvärderad, kränkt, smutsig eller utnyttjad. Dessutom, slipper en tänka på preventivmedel eller oönskad graviditet. Och det, är något som känns otroligt skönt.
Men, en fråga till er, som har erfarenheter av sex med båda könen. Hur upplever ni skillnaderna? Känslan före, under och efter sexet? Jag är nyfiken på att höra era resonemang.
/L
Men, en fråga till er, som har erfarenheter av sex med båda könen. Hur upplever ni skillnaderna? Känslan före, under och efter sexet? Jag är nyfiken på att höra era resonemang.
/L
