Pendlande mellan två världar
Hej på er, fina läsare.
I fredags hade jag visst anledning att gå runt med en dålig känsla i kroppen, jag kom att spendera helgen samt igår mestadels liggande i sängen. Åkte på en riktig förkylning som satte sig i hals och luftrör, samt med hög feber. Håller mig hemma även imorgon, fastän jag ska iväg på ett möte om ett par timmar. Känner att högen med böcker och papper bredvid min dator inte får bli högre, så jag måste pallra mig dit.
Under dessa dagar har jag däremot lyckats tänka en del (för en gångs skull). Och jag har kommit fram till att jag känner mig ganska... Rotlös. Trots att jag har alla medel i världen att må bra, gör jag inte det. Det känns som jag ständigt pendlar mellan olika världar, människor, städer och jag vet inte vad. Ständigt byter allt skepnad, och det är dags att anpassa sig till något nytt.
Jag har funderat över detta. Beror det på att min släkt är såpass utspridd, och att jag faktiskt inte vet allt? Eller beror det på situationen här, att jag inte trivs med allt i mitt vardagliga liv, om än det är under förändring? Beror det på att J är bosatt så långt bort? Eller, beror det på att ingen vet?
Pikar hit och dit, ovetande människor, långdistansförhållande, osäkerhet och brist på trygghet i närheten. Jag vet inte. Jag vet ingenting, och förvirringen är total.
Jag återkommer när jag rett ut allt. Eller när jag känner att det finns något annat jag vill dela med mig av.
Hoppas ni har det fint i vinterkylan!
/L
I fredags hade jag visst anledning att gå runt med en dålig känsla i kroppen, jag kom att spendera helgen samt igår mestadels liggande i sängen. Åkte på en riktig förkylning som satte sig i hals och luftrör, samt med hög feber. Håller mig hemma även imorgon, fastän jag ska iväg på ett möte om ett par timmar. Känner att högen med böcker och papper bredvid min dator inte får bli högre, så jag måste pallra mig dit.
Under dessa dagar har jag däremot lyckats tänka en del (för en gångs skull). Och jag har kommit fram till att jag känner mig ganska... Rotlös. Trots att jag har alla medel i världen att må bra, gör jag inte det. Det känns som jag ständigt pendlar mellan olika världar, människor, städer och jag vet inte vad. Ständigt byter allt skepnad, och det är dags att anpassa sig till något nytt.
Jag har funderat över detta. Beror det på att min släkt är såpass utspridd, och att jag faktiskt inte vet allt? Eller beror det på situationen här, att jag inte trivs med allt i mitt vardagliga liv, om än det är under förändring? Beror det på att J är bosatt så långt bort? Eller, beror det på att ingen vet?
Pikar hit och dit, ovetande människor, långdistansförhållande, osäkerhet och brist på trygghet i närheten. Jag vet inte. Jag vet ingenting, och förvirringen är total.
Jag återkommer när jag rett ut allt. Eller när jag känner att det finns något annat jag vill dela med mig av.
Hoppas ni har det fint i vinterkylan!
/L
Apropå mitt förra inlägg...
Så tänkte jag spinna vidare lite på det.
Vad får en människa att tro att en homosexuell människa lever ut sin läggning som en religion?
I och med att denna tjej kom ut, har det plötsligt börjat diskuteras en del homosexualitet. Ganska trevligt och intressant må jag säga, men jag har reagerat på en sak - flertalet av de jag hört verkar tro att t.ex en lesbisk har sin läggning som en religion. Här om dagen hörde jag en kille säga "vad gör de när de är hemma, typ? Ser de filmer om lesbiska och hänger på chattforum för homosexuella för att få någon att prata med?".
Okej. Jag upptäckte nu att mitt val av ord kanske inte var ultimat. Religion, alltså. Men ungefär.
Varför, i hela friden, skulle en homosexuell människa leva så annorlunda jämfört med vilken annan individ som helst? Faktum är att vi inte är utomjordingar.
Ni får ursäkta för ganska tråkiga och fantasilösa inlägg, nu när ni faktiskt blir uppdaterade över huvud taget. Men för tillfället är det det enda jag finner möjligt att skriva om. Som ni kanske märkt är jag för tillfället oerhört less på livet här. För att inte nämna människorna.
Ha en fin helg, förresten.
/L
Vad får en människa att tro att en homosexuell människa lever ut sin läggning som en religion?
I och med att denna tjej kom ut, har det plötsligt börjat diskuteras en del homosexualitet. Ganska trevligt och intressant må jag säga, men jag har reagerat på en sak - flertalet av de jag hört verkar tro att t.ex en lesbisk har sin läggning som en religion. Här om dagen hörde jag en kille säga "vad gör de när de är hemma, typ? Ser de filmer om lesbiska och hänger på chattforum för homosexuella för att få någon att prata med?".
Okej. Jag upptäckte nu att mitt val av ord kanske inte var ultimat. Religion, alltså. Men ungefär.
Varför, i hela friden, skulle en homosexuell människa leva så annorlunda jämfört med vilken annan individ som helst? Faktum är att vi inte är utomjordingar.
Ni får ursäkta för ganska tråkiga och fantasilösa inlägg, nu när ni faktiskt blir uppdaterade över huvud taget. Men för tillfället är det det enda jag finner möjligt att skriva om. Som ni kanske märkt är jag för tillfället oerhört less på livet här. För att inte nämna människorna.
Ha en fin helg, förresten.
/L
Varför?
Ibland blir jag så fruktansvärt, otroligt jäkla trött på dessa fördomar mot homo- eller bisexuella (givetvis alla andra läggningar också). Vad är det som är så speciellt med det?
Det finns en tjej, som faktiskt kommit ut som bisexuell och valt att stå för det (samt vem hon är kär i). Men från att ha berättat det för sin närmsta umgängeskrets till att hela skolan ska veta om det - är ett stort steg. Fort gick det, och vad hon utsätts för eskalerar ständigt. Nog är detta inte något fysiskt, eller något som är extremt - men ändock. Jag tycker inte det är okej att i princip alla ger henne långa blickar, driver med henne, kallar henne hemska saker så som "flatjävel", "hora", "fitta" och så vidare. Att skämta om, och ständigt provocera fram reaktioner.
Jag förstår inte vad det går ut på. Eller varför. Är de så otroligt trångsynta, så att deras favoritsysselsättning är att driva med en bisexuell tjej dygnet runt?
Jag har i alla fall kommit fram till att jag är glad att jag inte kommit ut. Knappa fem månader kvar - sedan är det dags för nya äventyr i en ny stad.
Idag lyssnar vi på Noah and the Whale, Mumford and Sons och The Script på högsta volym för att försöka tränga bort all ilska och dåliga känslor. Idag är en bra dag. För tillfället känns livet ganska tungt.
/L
Det finns en tjej, som faktiskt kommit ut som bisexuell och valt att stå för det (samt vem hon är kär i). Men från att ha berättat det för sin närmsta umgängeskrets till att hela skolan ska veta om det - är ett stort steg. Fort gick det, och vad hon utsätts för eskalerar ständigt. Nog är detta inte något fysiskt, eller något som är extremt - men ändock. Jag tycker inte det är okej att i princip alla ger henne långa blickar, driver med henne, kallar henne hemska saker så som "flatjävel", "hora", "fitta" och så vidare. Att skämta om, och ständigt provocera fram reaktioner.
Jag förstår inte vad det går ut på. Eller varför. Är de så otroligt trångsynta, så att deras favoritsysselsättning är att driva med en bisexuell tjej dygnet runt?
Jag har i alla fall kommit fram till att jag är glad att jag inte kommit ut. Knappa fem månader kvar - sedan är det dags för nya äventyr i en ny stad.
Idag lyssnar vi på Noah and the Whale, Mumford and Sons och The Script på högsta volym för att försöka tränga bort all ilska och dåliga känslor. Idag är en bra dag. För tillfället känns livet ganska tungt.
/L
Provokation.
Hej igen!
Det var några dagar sedan jag skrev ned mina rader här. Men den senaste tiden har jag inte alls mått bra, och därför inte haft någon ork att skriva.
Men från och med nu är jag tillbaka som vanligt igen.
Och gissa om jag har mycket att skriva om?
Idag, blir det dock bara ett inlägg. Men jag lovat er att det kommer bli fler, redan i morgon.
I alla fall. Idag var jag ju alltså i skolan. Och vi har denna vecka en temavecka. Och temat är respekt. Idag hade vi besök av två kommunpoliser som pratade om vad respekt är, hur en konflikt uppstår och en massa sådana relaterade saker. Men dessa poliser försökte vara lite smarta, och på ett provocerande sätt, flera gånger under föreläsningen säga "gay" om olika saker. Jag, blev inte det minsta provocerad. Trots att jag är homosexuell. Jag tyckte mest det var roligt. Men så har jag ju en lite lättare syn på gräs grejen. En klasskamrat, däremot, som sagt bredvid mig, blev mycket irriterad på detta, trots att hon själv inte är homosexuell.
Och när vi diskuterade detta, blev hon nästan frustrerad över att jag inte tyckte samma. Över att jag inte alls höll med om att det var kränkande. Hon nästan gav mig åsikter, som jag "måste" tycka. Och det kändes så otroligt fel.
Men nu tänkte jag fråga er, hade ni blivit provocerade? Eller hade ni som jag, bara tagit det som en rolig sak.
Och så, var det rätt eller fel av poliserna att på detta sätt försöka provocera fram någon slags reaktion?
Jag hoppas ni har en trevlig tisdagskväll!
/J
Lördagsfilosoferar
Lyssnar på fin musik med tända ljus och en kopp te. Sådant behövs.
Jag behöver komma ikapp mig själv.
/L
Jag behöver komma ikapp mig själv.
/L
Mötte en gång en man
Mötte en gång en man, som var väldigt framfusig och hade mycket att prata om. Efter många om och men kom han fram till att han var bög, och ägde en förmåga ingen annan gjorde - han kunde nämligen se på människor vilken läggning de hade. Mitt på torget började han alltså peka och tala om att "han, där borta, i grönt, är bög! Men inte han i blått som går bredvid", "hon som sitter på bänken där är lesbisk, och hon vid andra bänken är bisexuell" och så vidare och så vidare.
Till slut skulle ju jag få min dom. Heterosexuell, blev jag. Tydligen ser jag alltså inte särskilt lesbisk ut.
Lördagstankar...
/L
Till slut skulle ju jag få min dom. Heterosexuell, blev jag. Tydligen ser jag alltså inte särskilt lesbisk ut.
Lördagstankar...
/L
Vi har inte övergivit er!
Fina läsare!
Vi har inte övergivit er eller bloggen. Ibland kommer bara verkligheten emellan - J har den senaste tiden inte mått så bra och därmed inte haft särskilt mycket ork att blogga. Igår befann hon sig dessutom på sjukhuset större delen av dagen. Jag, L, har haft mycket annat som gjort att jag inte riktigt hunnit med att starta datorn.
Idag, ska i alla fall jag, lyckas skriva ihop några inlägg. Faktum är att jag har flera idéer på lager, så jag ska bara skriva ner dem. Först tänkte jag däremot ägna mig åt högen med böcker och papper intill datorn, för att beta av en liten del av den.
Men, nu vet ni varför uppdateringen de senaste två dagarna varit obefintlig. Vi är ändå fantastiskt glada för att statistiken har hållt sig på ungefär samma nivå, och för de fina kommentarer ni skrivit. Vi ska under dagen försöka svara på dem. :)
Sköt om er, och ha en fin helg!
/J & L
Vi har inte övergivit er eller bloggen. Ibland kommer bara verkligheten emellan - J har den senaste tiden inte mått så bra och därmed inte haft särskilt mycket ork att blogga. Igår befann hon sig dessutom på sjukhuset större delen av dagen. Jag, L, har haft mycket annat som gjort att jag inte riktigt hunnit med att starta datorn.
Idag, ska i alla fall jag, lyckas skriva ihop några inlägg. Faktum är att jag har flera idéer på lager, så jag ska bara skriva ner dem. Först tänkte jag däremot ägna mig åt högen med böcker och papper intill datorn, för att beta av en liten del av den.
Men, nu vet ni varför uppdateringen de senaste två dagarna varit obefintlig. Vi är ändå fantastiskt glada för att statistiken har hållt sig på ungefär samma nivå, och för de fina kommentarer ni skrivit. Vi ska under dagen försöka svara på dem. :)
Sköt om er, och ha en fin helg!
/J & L
Det här med att stå för sin läggning
Med tanke på några av kommentarerna, och med tanke på J's inlägg igår, så tänkte jag bara förtydliga en liten sak.
Att jag inte kommit ut, varken till familj, släkt eller vänner, har inget att göra med att jag inte är stolt. Och behöver jag, står jag rak i ryggen för att jag är lesbisk. Jag står rakryggad för mig och J. Utan tvekan. Det har helt enkelt bara blivit så... Fel, alltihopa. Jag har blivit felaktigt ifrågasatt vilket lett till att jag byggt upp någon sorts blockad på mitt mentala plan.
Jag är stolt, jag är glad, jag är lycklig och jag har funnit allt jag önskar. Jag är stolt över att vara jag, och stolt över att vara lesbisk. Framför allt är jag stolt för att jag är tillsammans med världens finaste tjej.
Det är ju inte det som är problemet. För, hade jag berättat för min familj, hade jag nog också berättat för mina vänner och de i min umgängeskrets. Men... Kommer det fram från min umgängeskrets till min familj, skulle de bli både besvikna och arga på mig. Är ni med? Så för att kunna komma ut till vänner, behöver jag komma ut till min familj först. Och, som det ser ut just nu, är det inte aktuellt.
Men fram emot sommaren-hösten, där någon gång, är det dags.
/L
Att jag inte kommit ut, varken till familj, släkt eller vänner, har inget att göra med att jag inte är stolt. Och behöver jag, står jag rak i ryggen för att jag är lesbisk. Jag står rakryggad för mig och J. Utan tvekan. Det har helt enkelt bara blivit så... Fel, alltihopa. Jag har blivit felaktigt ifrågasatt vilket lett till att jag byggt upp någon sorts blockad på mitt mentala plan.
Jag är stolt, jag är glad, jag är lycklig och jag har funnit allt jag önskar. Jag är stolt över att vara jag, och stolt över att vara lesbisk. Framför allt är jag stolt för att jag är tillsammans med världens finaste tjej.
Det är ju inte det som är problemet. För, hade jag berättat för min familj, hade jag nog också berättat för mina vänner och de i min umgängeskrets. Men... Kommer det fram från min umgängeskrets till min familj, skulle de bli både besvikna och arga på mig. Är ni med? Så för att kunna komma ut till vänner, behöver jag komma ut till min familj först. Och, som det ser ut just nu, är det inte aktuellt.
Men fram emot sommaren-hösten, där någon gång, är det dags.
/L
Att våga vara stolt
En sak, jag lagt märke till i era kommentarer här på bloggen, men även väldigt mycket på andra internetsidor, är att många skriver om hur viktigt det är att en är stolt över sin läggning.
Det håller jag med om. Väldigt mycket, till och med. För mig har det ändå sedan jag upptäckte min läggning, alltid varit viktigt att på något sätt stå upp för min läggning. Visa att jag är stolt. Men jag har märkt, att vissa stunder kanske det nästan går lite till överdrift. Och det har jag märkt verkar vara återkommande även hos andra "nyutkomna". Mest ungdomar.
Så därför, ville jag bara höra med er. Kära, underbara, jättesöta bloggläsare (jag försöker inte fjäska!).
Hur ser ni, som inte är heterosexuella, på det här med att vara stolt och stå upp för sin läggning? Är det viktigt för er att visa att ni är lagda åt det hållet ni är? Eller är det något ni hellre döljer, alternativt inte självmant visar upp?
/J
Det håller jag med om. Väldigt mycket, till och med. För mig har det ändå sedan jag upptäckte min läggning, alltid varit viktigt att på något sätt stå upp för min läggning. Visa att jag är stolt. Men jag har märkt, att vissa stunder kanske det nästan går lite till överdrift. Och det har jag märkt verkar vara återkommande även hos andra "nyutkomna". Mest ungdomar.
Så därför, ville jag bara höra med er. Kära, underbara, jättesöta bloggläsare (jag försöker inte fjäska!).
Hur ser ni, som inte är heterosexuella, på det här med att vara stolt och stå upp för sin läggning? Är det viktigt för er att visa att ni är lagda åt det hållet ni är? Eller är det något ni hellre döljer, alternativt inte självmant visar upp?
/J
Diskussion på en lektion...
Idag satt vi några stycken från klassen och samtalade på en lektion - en tjej (och jag, såklart) och tre killar. Från att ha pratat om motståndsrörelser och nazistpropaganda, hamnade vi slutligen till diskussionsämnet homosexualitet. Det hela började med att den andra tjejen uttryckte något om att en av killarna såg bögig ut. Och betedde sig "fel", så att säga. Jag kontrade då med att utseenden inte kan vara fel, och frågade vad det var i hans beteende som var fel. Hennes svar blev att "... det är fel att se ut och bete sig som bög, om en inte är det. Bögar är äckliga". Då gick även killarna med i samtalet, som snart gick över till att handla om sex mellan två killar, vilka skillnader och varför det var äckligare än om en kille och tjej skulle göra exakt samma sak.
Efter en liten stund tystnade jag, och övergick till att fundera om detta ens kommit upp om de varit medvetna om min läggning. Jag funderade över hur de talat kring samma ämne, med mig närvarande, om de vetat om att jag är lesbisk.
Jag funderade också på reaktionerna om jag skulle komma ut. Flera av dem i klassen skulle nog ta det ganska bra, men som J skrev i ett tidigare inlägg - skulle inte de göra skillnad på mig ändå? Jag tror också de övriga, skulle se på mig ur en annan synvinkel än tidigare. Jag funderar på om det verkligen skulle vara värt det. De tar mig alla som heterosexuell med tanke på tidigare förhållanden, och skulle jag vinna något på att berätta för dem nu? Snart kommer jag ändå skiljas från dem. Jag kommer fly från min bostadsort. Jag kommer inte konfronteras med så gott som någon av dem.
Men, så kommer tankarna. Kanske borde jag, trots allt?
Det skulle vara enklare. Kännas bättre. Men samtidigt, skulle det nog kännas bättre att låta bli. Låta den tid som återstår flyta förbi utan att de har vetskap om min läggning.
Jag vet inte riktigt vad jag ville få ut av det här inlägget. Tankar, kanske.
/L
Efter en liten stund tystnade jag, och övergick till att fundera om detta ens kommit upp om de varit medvetna om min läggning. Jag funderade över hur de talat kring samma ämne, med mig närvarande, om de vetat om att jag är lesbisk.
Jag funderade också på reaktionerna om jag skulle komma ut. Flera av dem i klassen skulle nog ta det ganska bra, men som J skrev i ett tidigare inlägg - skulle inte de göra skillnad på mig ändå? Jag tror också de övriga, skulle se på mig ur en annan synvinkel än tidigare. Jag funderar på om det verkligen skulle vara värt det. De tar mig alla som heterosexuell med tanke på tidigare förhållanden, och skulle jag vinna något på att berätta för dem nu? Snart kommer jag ändå skiljas från dem. Jag kommer fly från min bostadsort. Jag kommer inte konfronteras med så gott som någon av dem.
Men, så kommer tankarna. Kanske borde jag, trots allt?
Det skulle vara enklare. Kännas bättre. Men samtidigt, skulle det nog kännas bättre att låta bli. Låta den tid som återstår flyta förbi utan att de har vetskap om min läggning.
Jag vet inte riktigt vad jag ville få ut av det här inlägget. Tankar, kanske.
/L
Bögarnas fel
Fittstyrkeläsare!
Hur resonerar ni kring Grotescos låt "Bögarnas fel"? Vad tänkte ni när ni hörde den första gången? Anser ni det okej att göra en låt med sådan text, eller tycker ni det är oacceptabelt?
Vi är nyfikna på hur Ni tänker, så ni som känner för det - lämna gärna en liten kommentar med din personliga åsikt.
Kram på er!
/J och L
Vem är L?
Nu tänkte vi att det kanske är dags att ge er en större inblick i oss, och vilka vi är. Anonymiteten på bloggen har vi valt av olika orsaker, något vi kan ta vid ett annat tillfälle om så önskas. Men, här skriver jag, L, lite om mig.
Jag, som här på bloggen lystrar till (och utger mig för) L, är en flicka som är bosatt någonstans längs Sveriges kust. Här har jag bott större delen av mitt liv, men inom en relativt snar framtid når jag ett nytt vägskäl i mitt liv, vilket innebär att det kommer öppnas nya möjligheter för mig. Än så länge vet jag inte exakt hur allt kommer ske, i vilka skeden samt under vilka omständigheter, men till hösten hoppas jag på en lägenhet inom räckhåll som J är bosatt i.
Till hösten kommer jag fortsätta mina studier, och bland annat fördjupa mig i det franska språket. Språk är något som alltid legat nära hjärtat, och jag har så länge jag kan minnas hellre uttryckt mig i skrift än tal. Apropå det, har jag hur många olika texter som helst som ligger under olika namn i mina dokument på datorn. Som ni kanske då förstår, nyttjar jag mina språkkunskaper och sätter många tankar eller idéer på pränt när jag har lite tid över.
När jag inte pluggar, tränar, upprätthåller mina sociala kontakter eller samtalar med J i telefon, ägnar jag mycket tid lyssnandes på musik. Te lyckas alltid få mig må bättre, ur både fysiska och psykiska aspekter. Trivs vid havet, gillar långa promenader och drömmer mig gärna bort. Har, trots min ålder, rest ganska mycket och fått se delar av världen jag i nuläget är mycket tacksam över att ha sett. Jag tror att dessa upplevelser och intryck kan ha givit mig den världsbild och tanke kring vardagens vanliga ting, som jag faktiskt har. Jag är även en människa som nästan alltid lyckas ta på mig aningens för många uppdrag eller åtaganden, och sällan hinner med mig själv eller värna om allt annat jag önskar.
Jag, som här på bloggen lystrar till (och utger mig för) L, är en flicka som är bosatt någonstans längs Sveriges kust. Här har jag bott större delen av mitt liv, men inom en relativt snar framtid når jag ett nytt vägskäl i mitt liv, vilket innebär att det kommer öppnas nya möjligheter för mig. Än så länge vet jag inte exakt hur allt kommer ske, i vilka skeden samt under vilka omständigheter, men till hösten hoppas jag på en lägenhet inom räckhåll som J är bosatt i.
Till hösten kommer jag fortsätta mina studier, och bland annat fördjupa mig i det franska språket. Språk är något som alltid legat nära hjärtat, och jag har så länge jag kan minnas hellre uttryckt mig i skrift än tal. Apropå det, har jag hur många olika texter som helst som ligger under olika namn i mina dokument på datorn. Som ni kanske då förstår, nyttjar jag mina språkkunskaper och sätter många tankar eller idéer på pränt när jag har lite tid över.
När jag inte pluggar, tränar, upprätthåller mina sociala kontakter eller samtalar med J i telefon, ägnar jag mycket tid lyssnandes på musik. Te lyckas alltid få mig må bättre, ur både fysiska och psykiska aspekter. Trivs vid havet, gillar långa promenader och drömmer mig gärna bort. Har, trots min ålder, rest ganska mycket och fått se delar av världen jag i nuläget är mycket tacksam över att ha sett. Jag tror att dessa upplevelser och intryck kan ha givit mig den världsbild och tanke kring vardagens vanliga ting, som jag faktiskt har. Jag är även en människa som nästan alltid lyckas ta på mig aningens för många uppdrag eller åtaganden, och sällan hinner med mig själv eller värna om allt annat jag önskar.
Jag har vuxit upp med en väldigt öppen syn på just homo- och bisexualitet, och fått bilden av att mina föräldrar är väldigt accepterande. Hade jag kommit underfund med att jag var lesbisk tidigare, hade jag nog kommit ut ganska omgående. Men när det nu blev så, att jag över en kväll kom fram till det, blev allt så hastigt. Min mamma märkte dock att det var något annorlunda med mig, och ställde mig mot väggen med frågan om jag och J hade något förhållande. Vid det skedet hade det knappt gått ett dygn sedan alla bitar fallit på plats, och jag var ännu inte redo att konfronteras och mötas av sådan förakt från henne. (I efterhand märkte jag att jag borde förklara lite här. J hade alltså precis åkt hem ifrån mig, när min mamma konfronterade mig med detta. Detta var inte ens ett dygn efter vi upptäckt hur allt låg till, men min mamma trodde nog det pågått under en längre tid eftersom hon tidigare aldrig träffat J.)
Men vid den tidpunkten var jag osäker. Jag var ny, obekant med tanken, och hade nyss kysst en tjej för första gången (bildas det några frågetecken för er, kan jag lugna er med att J och jag ska försöka skriva ett gemensamt inlägg som handlar om just hur vi kom fram till våra känslor för varandra). Jag hade behövt mer tid med mig själv, för att bearbeta allt innan jag kunde berätta för någon. För dem, mina föräldrar.
Allt eftersom har min mamma fortsatt med dessa... Vad ska jag kalla dem? Påhopp? Anklagelser? Ledande frågor? Och det är något som gör att jag inte vet hur jag ska göra. På grund av vissa orsaker, som jag inte tänker delge någon här, kan jag helt enkelt inte komma ut än. Och detta, är något jag nog får säga att jag mår dåligt över. Jag har ett otroligt stabilt förhållande, en flickvän jag älskar över allt annat, och verkligen allt fungerar. Om bara alla möjligheter fanns öppna för att jag skulle kunna berätta för mina föräldrar, vore livet så mycket enklare.
Jag hoppas ni kunnat få en annan bild av mig. Kommer jag på något annat jag vill dela med mig av, kan det hända att jag skriver det vid ett senare tillfälle.
/L
Men vid den tidpunkten var jag osäker. Jag var ny, obekant med tanken, och hade nyss kysst en tjej för första gången (bildas det några frågetecken för er, kan jag lugna er med att J och jag ska försöka skriva ett gemensamt inlägg som handlar om just hur vi kom fram till våra känslor för varandra). Jag hade behövt mer tid med mig själv, för att bearbeta allt innan jag kunde berätta för någon. För dem, mina föräldrar.
Allt eftersom har min mamma fortsatt med dessa... Vad ska jag kalla dem? Påhopp? Anklagelser? Ledande frågor? Och det är något som gör att jag inte vet hur jag ska göra. På grund av vissa orsaker, som jag inte tänker delge någon här, kan jag helt enkelt inte komma ut än. Och detta, är något jag nog får säga att jag mår dåligt över. Jag har ett otroligt stabilt förhållande, en flickvän jag älskar över allt annat, och verkligen allt fungerar. Om bara alla möjligheter fanns öppna för att jag skulle kunna berätta för mina föräldrar, vore livet så mycket enklare.
Jag hoppas ni kunnat få en annan bild av mig. Kommer jag på något annat jag vill dela med mig av, kan det hända att jag skriver det vid ett senare tillfälle.
/L
Nu är jag nöjd
Sedan jag upptäckte min läggning, tillsammans med L, så har jag stegvis mått så otroligt mycket bättre med mig själv och i min kropp.
För innan, var jag alltid så obekväm. Jag kände mig trängd, tror jag. Och jag var så otroligt missnöjd med mig själv. Min sexualitet var så gott som obefintlig, för jag hade ju aldrig insett att det var sex med tjejer jag ville ha! Inte med killar (Oh, the horror).
Men sedan, när jag faktiskt insåg. Då kunde jag ändå tillåta mig att tycka om mig själv. Jag kunde tänka att jag nog inte var så hemsk som jag alltid tänkt att jag var.
Och min kropp, som jag alltid har varit, och fortfarande är, otroligt missnöjd med. Var inte så otroligt hemsk som jag alltid tyckt. Missnöjd, är jag ju fortfarande. Men jag känner inte längre en sådan avsky och äckel, gällande mig själv och min kropp. Och det känns som något viktigt för mig.
Det känns som om jag har kommit över ett hinder. Och den lyckan ville jag bara dela med mig av, till er. Och till L. För det är trots allt på grund av henne, som jag mår bra nu. Åh, jag mår så bra!
Kanske är det också en del på grund av att jag funnit kärlek. Men nu har jag även funnit mig själv. Och det känns så otroligt bra. Så tack, min läggning. Och tack, tack L!
Det jag också ville säga, med detta inlägg. Är att det är så otroligt viktigt att komma till ro med sig själv. Hur ska en annan någonsin kunna leva ut helt och hållet? Därför, borde nog alla, ta en djupdykning i sig själva, och verkligen ta reda på vad ens sexuella läggning är.
Förresten, jag ber om ursäkt för att mina inlägg oftast råkar bli rena predikningarna.
/J
När det samtalas om kärlek
När det samtalas om kärlek, speciellt i släktsammanhang, tas det alltid för givet att en ska vara heterosexuell. Inte spelar åldern någon roll. "Hur går det med kärleken, L? Har du fått någon pojkvän än? Inte?"
Vad svarar jag? Jo tack, det går bra med kärleken. Dessvärre har jag ingen pojkvän. Jag får tyvärr göra dig besviken, för jag kommer heller aldrig få någon.
Det är något jag tycker är otroligt jobbigt. Förvisso, hade jag väl inte fått frågan utformad så om jag kommit ut med att jag är lesbisk. Men det är något som kommer, tids nog. Och till dess bör jag väl inte klandra dem, för de vet ju inget. Men jag blir ledsen på att det tas för givet att en är just hetero. Slår inte tanken dem att en kanske inte är det, bara det att en inte kommit ut än? Fast, ändå. Hur skulle de göra annars? "Eh, är du bisexuell, lesbisk eller hetero?". Nej, så kan en väl heller inte göra.
Jag vet inte. Jag är nog bara lite ledsen på att de flesta inte verkar öppna för andra läggningar. Men jag vet väl inte så mycket om deras tankar heller.
Åh, kära förvirring. Kära tankar, och kära svammel. Svammel, svammel, svammel. Lämna mig i fred.
/L
Vad svarar jag? Jo tack, det går bra med kärleken. Dessvärre har jag ingen pojkvän. Jag får tyvärr göra dig besviken, för jag kommer heller aldrig få någon.
Det är något jag tycker är otroligt jobbigt. Förvisso, hade jag väl inte fått frågan utformad så om jag kommit ut med att jag är lesbisk. Men det är något som kommer, tids nog. Och till dess bör jag väl inte klandra dem, för de vet ju inget. Men jag blir ledsen på att det tas för givet att en är just hetero. Slår inte tanken dem att en kanske inte är det, bara det att en inte kommit ut än? Fast, ändå. Hur skulle de göra annars? "Eh, är du bisexuell, lesbisk eller hetero?". Nej, så kan en väl heller inte göra.
Jag vet inte. Jag är nog bara lite ledsen på att de flesta inte verkar öppna för andra läggningar. Men jag vet väl inte så mycket om deras tankar heller.
Åh, kära förvirring. Kära tankar, och kära svammel. Svammel, svammel, svammel. Lämna mig i fred.
/L
Har du något att tillföra?
Vi ville bara påminna alla er Fittstyrkeläsare om att ni väldigt gärna får skicka in tips, synpunkter eller förslag på inlägg till oss! All kritik eller respons vi får gör att vi kan bli bättre och forma vår blogg lite mer efter era önskemål. Särskilt tacksamma blir vi för förslag på inlägg (ni förstår inte hur svårt det kan vara...) samt konstruktiv kritik - så vi kan bli bättre för er.
Så bär du på något, blir vi oerhört tacksamma om du vill dela med dig av det till oss. Antingen genom att lägga en kommentar på bloggen, eller maila till [email protected]. Vi läser alla mail och kommentarer, och tar till oss av det vi får höra från er.
Tack på förhand!
Så bär du på något, blir vi oerhört tacksamma om du vill dela med dig av det till oss. Antingen genom att lägga en kommentar på bloggen, eller maila till [email protected]. Vi läser alla mail och kommentarer, och tar till oss av det vi får höra från er.
Tack på förhand!
/Fittstyrkan
