Hej på er! Nu var det väldigt längesedan jag skrev något här... Har helt enkelt haft mycket annat för mig, och därmed inte riktigt kunnat uppdatera så som jag vill. Jag ska däremot försöka uppdatera mer frekvent, och jag fick nyss en tanke om att jag och J snart borde göra om designen här. Den känns allt för mörk, tycker jag.

I alla fall. För tillfället sitter jag i solen med en kopp kaffe och njuter av livet. Pratade nyss med J, och känner att allt börjar flyta på bättre. Till och med börjar mina vinterbleka ben anta en mörkare nyans, och det är väl underbart om något? Haha.

Hur är det med er läsare? Något fint som hänt någon av er? Berätta gärna, är så nyfiken på att veta. Och, är det något särskilt ni vill läsa om? Jag har lite idétorka vad gäller inlägg, som är relaterade till just lesbiskt. Eller, går det bra med lite mer "vardagliga" inlägg?

Nä, nu ska jag återgå till solen. Så sjukt härligt väder. Nu väntar en mysig helg och så gott som bara trevliga saker att se fram emot.

Sköt om er, så hörs vi!
Kramar från L

Egentligen har inte detta inlägget någonting med bloggens ursprungliga ämne, men... Det struntar jag lite i nu.

Jag känner bara för att totaldissa såna stunder då absolut ingenting funkar.
Min motivation till allt ligger i botten för tillfället. Jag har ingen lust att göra någonting. Och det är just sådana dagar det mesta går fel. I alla fall för mig.
Så nu känner jag mig lite nedslagen och... Irriterad.
Okej, förlåt. Jag vet inte ens varför jag skriver det här här. Men uppdatering behövs ju, och det här är ju i alla fall ett inlägg.

Och sedan tänkte jag också liksom... Dissa det här med sexbrist. Haha.
Alltså, det kom jag att tänka på igår när en vän frågade om jag hade sexbrist (hon tyckte jag var pervers när jag hörde fel).
Det blir ju lätt så att det inte blir särskilt mycket sex när man bor så långt ifrån varandra.

Okej, nu är jag lugn igen. Tack för mig!
J

Jag har turen att få ha min bästa vän även som min stora kärlek. Och det är en otrolig trygghet att ha det så.
I början var det så läskigt. Att kyssa en tjej. Vi vågade ingenting. Vi var så otroligt fega i början.
Och det där mystiska, häftiga och stora förändrades med tiden. Vi är så trygga i varandra nu. Och jag älskar det.

Men i alla fall. Det jag skulle komma till. Är att tryggheten i mig själv, eller snarare min läggning, har blivit större.
När mina tjejkompisar i klassen pratar om sina pojkvänner och otrohet och alla möjliga olika kärleksrelaterade saker. Är jag med i diskussionen och pratar om mig och L helt naturligt. Det kunde jag inte göra för ett halvår sedan. Jag kunde prata om det. Men jag var lite... Reserverad. Orolig för folks reaktioner.
Men nu har det liksom vuxit in i mig. Jag pratar om min flickvän om någon frågar om jag är tillsammans med någon och sådant. Jag talar om för personer jag lär känna att jag är lesbisk.
Och alltså, jag är stolt. På ett helt annat sätt i början.
Det här är liksom JAG nu. Den jag är på riktigt.

Kramar!
J

God morgon fina läsare!

Idag påbörjar L sin resa hemåt, men hon är inte hemma förrän i morgon. Jag längtar efter att få prata med henne ordentligt.
Idag regnar det. Väldigt mycket, vilket känns ganska otrevligt.

Idag när jag kommit hem ska jag skriva ett inlägg som känns ganska relevant för bloggen, till skillnad mot de senaste vi skrivit. Haha.
Men jag hoppas ni kikar in och läser!

Massa kramar!
J

Okej, nu har det gått förfärligt lång tid sedan vi skrev sist. Lite synd, tycker vi båda. Men vi har helt enkelt bara inte haft någon tid. Med mycket skolarbete, planering inför J:s flytt, och diverse andra pågående projekt, har vi inte hunnit alls. Men jag tänkte bara kika in och tala om att vi kommer tillbaka! Säkert ganska snart.

Vi har inte träffats på två och en halv månad. Det är ovanligt lång tid. Och tiden har kantats med smärta, sorg och en del irritation. Det blir lätt så, att det blir fel när man måste upprätthålla sitt förhållande på telefon då när man inte är tillsammans. Fast, jag tror nog att det stärker vårt förhållande mer än det skadar det. För man måste verkligen vara hundra procent ärliga med varandra. Och dessutom måste man lita på varandra fullt ut. Annars fungerar det inte. Och vi lär oss, sakta men säkert olika tekniker för att få ha det här stabila förhållandet vi faktiskt har, trots vår relativt unga ålder.
Men det ordnar sig snart, för om bara några månader flyttar J så mycket närmre L. Då får vi träffas ungefär varje dag. Och det är klart vi funderar över hur vårt förhållande kommer se ut då. Men det är nog bara så att vi får vänta och se. Att träffa varandra så ofta, efter att bara träffats som högst en gång i månaden, blir en stor omställning. Men det klarar vi. För vi är vi. Och vi är så starka tillsammans att jag bara tror den här flytten kommer göra det starkare. Bättre. Tryggare.
Man måste nog bara se till att inte ta varandra för givet när man alltid har varandra. Men det är jag säker på att vi aldrig kommer göra. Vi är inte såna.

I alla fall. L är för tillfället i Polen. En resa med skolan som hon väntat på hur länge som helst. Och trots att både hon och jag tycker det är otroligt jobbigt och hemskt att vi inte kan ha kontakt på samma sätt som i vanliga fall. Så ordnar det ju sig. Och jag hoppas hon har det trevligt och får lära sig och uppleva saker.
På torsdag kommer hon hem igen, och det känns bra för mig. Jag längtar.
Jag saknar hennes röst.
Men mest av allt saknar jag henne. Så det gör ont. Och det är så långt tills vi får träffad ingen.
Men kanske, bara kanske, går det att ordna tidigare. Jag håller på och smider lite planer. Haha.

Nu har ni fått en liten uppdatering om hur det är med oss.
Vi hoppas förstås det är bra med er och att ni haft en fantastisk vår!

Många pussar och kramar (och vi hörs snart!).

J